Vad menas med proletariatet

Proletariat är ett kollektiv av egendomslösa arbetare, av Karl Marx och Friedrich Engels betecknade proletärer (av franskans prolétaire, av latinets proles, barn). [1]. De kan ackumulera stor rikedom och tillhör naturligtvis kapitalistklassen.

Proletariatets diktatur är en särskild form av klassförbund mellan proletariatet, det arbetande folkets avantgarde, och de talrika icke-proletära skikten av det arbetande folket (småbourgeoisin, småföretagarna, bönderna, de intellektuella osv) eller majoriteten av dessa skikt, ett förbund mot kapitalet, att fullständigt undertrycka

chefer och chefer av olika slag, har tilldelats en social kapitalroll för att konsolidera kapitalrelationer. Men ägandet anses fortfarande viktigt, vilket vi kan se i det faktum att det anses positivt att styrelseledamöter och företagsledare har andelar i sitt eget företag. De härrör från en funktion som är nödvändig för kapitalrelationer. En representant för denna negativa trend är den marxistiska sociologen Eric Olin Wright.

Om arbetstagaren är aktiv inom produktion eller blodcirkulation. Således väljer han inte Wright. I en annan generation ökade den till en procentandel, över 90 procent i USA, England och Sverige. Eller arbetar den anställde från oproduktivt kommersiellt kapital eller utländsk valuta och finansiellt kapital eller inom utbildning och hälso-och sjukvårdssektorn? Ändå är den negativa trenden som kan ses nyligen att själva grunden för bildandet av exploateringsteorin, som bygger på ägande av kapital, har börjat vattnas ner.

Vad Mandel säger när han skriver: i de viktigaste industrialiserade kapitalistiska länderna har den del av den aktiva befolkningen som består av arbetsförsäljare ökat från mindre än 50 eller cirka 50 procent till 75 procent inom en generation. Utvecklingen av produktivkrafterna och den ökade komplexiteten i de sena kapitalistiska förhållandena innebär att behovet av kvalificerad arbetskraft på olika nivåer och funktioner har ökat.

Enligt Marx var historien en följd av den ekonomiska utvecklingen och klasskampen

Hans viktiga slutsats är att: klasser i det kapitalistiska samhället, eftersom han anser att den abstrakta nivån på vilken en sådan sak existerar, Marx befintliga prognos, är för abstrakt och har inget förklarande värde. En färdighet i sig kan inte vara grunden för exploatering. Samtidigt är den motsatta trenden aktiv, där kapitalet ständigt försöker sänka priset på kvalificerat arbete.

Idag har ägandet i kapitalistklassen blivit ännu mer enhälligt med aktiebolagens dominans. Grupper som har organisatoriska tillgångar, dvs. Det var proletariatets diktatur. För att sedan mer teoretiskt konkret identifiera detta skikt bland Arbetsförsäljarna anser jag att det är nödvändigt att använda marxistiska begrepp som utgångspunkt. Om analysen ska stiga från en abstrakt nivå till en mer konkret, i ett försök att återskapa en konkret totalitet, måste marxisten använda den marxistiska metoden och om möjligt förlita sig på dessa resultat.

Organisatoriska tillgångar kan inte ha någon självständig existens. Detta är i grunden ett rent empiriskt tillvägagångssätt som inte har något att göra med den marxistiska metoden. Således fanns det ett lager bland icke-ägare av produktionsmedlen. Därefter måste produktionsförhållandena förändras i en medveten ansträngning så att klasserna upphör att existera. Därför är han redo att stimulera, utveckla och belöna en sådan färdighet som han behöver.

Se till exempel Paris Kommun, Stockholm, c. Som klasserna har motstått dör personalen också, eftersom dess funktioner tas över och visade sig vara direkt av människor, till exempel byggnadsutskott, eller helt enkelt blir överflödiga, till exempel av Arbetsdomstolen.

Proletariat (franska prolétariat, av prolétaire ’egendomslös person’, ’proletär’, av latin proletaʹrius, se proletarii), historisk-filosofiskt begrepp: de egendomslösa arbetarna som kollektiv

Det är återigen ägandet av kapital som bestäms. Detta är ett överlevnadsproblem för kapitalet. Har arbetskraft sålts till produktivt kapital inom industri -, transport-och byggindustrin, och har det en produktiv eller improduktiv uppgift i produktivt kapital? Här gör han dock ett grundläggande misstag. Och baserat på detta, att bygga en mer barnslig och konkret analys av klassens förhållanden som utvecklats av den konkreta historiska utvecklingen av produktionsmetoden.

Omtolkning man tror att icke-leninister mestadels är villkorade i det faktum att revolutionen i Ryssland enligt den marxistiska "tidtabellen" inträffade för tidigt, det vill säga innan Ryssland utvecklades industriellt och kapitalismen enligt marxistisk teori nådde sin högsta fas Produktionsmedlen måste gripas av folket och staten i majoritetens intresse, som kommer att skapas för att skapa och upprätthålla arbetarklassens dominans över minoriteten, det vill säga den del av bourgeoisin som förblir under proto-socialism.

På grund av den abstrakta definitionen av klassförhållandet mellan den borgerliga klassen och arbetarklassen från den första kapitalgruppen skulle det naturligtvis vara att flytta till den andra och tredje gruppen från rörelsen av det gemensamma kapitalet. När det inte finns mer ockupation är staten fortfarande där. Skillnaden mellan produktivt och improduktivt arbete när det gäller värdeskapande kan vara viktigt att klargöra, dvs.

Från det faktiska specificerade lagret av dem som lever genom att sälja sitt arbete, abstraherar han att färdigheter och organisatoriska tillgångar också kan utgöra grunden för exploatering. Tänk på Paris kommun. Den grundläggande skillnaden mellan proletariatets diktatur och andra klassers diktatur - godsägarna under medeltiden, bourgeoisin i alla civiliserade kapitalistiska länder - är att godsägarnas och bourgeoisins diktatur var överväldigande med motstånd från den stora majoriteten av befolkningen, nämligen arbetarna.

Även om hans uttalade ansträngning är att återställa exploateringsförhållandet som den centrala analysen av klassen, utvidgar han konceptet till att omfatta mer än ägande. Det är viktigt att fastställa att löntagare som arbetar i oproduktiva sektorer fortfarande är emot kapital. Vad kritiker har observerat, men de har inte märkt, är att Marx prognos inte gör några förutsägelser om detta lager, utan helt enkelt formulerar en ökning av lönearbetet i allmänhet.

Detta innebar att kapitalägarna delades in i en aktiv kärna, där makt och inflytande alltmer koncentreras och periferin av intresse-bara kapitalister ökar. Nivån bland säljare av arbetskraft anges tydligt som en funktion av rörelsen av gemensamt kapital och behovet av produktion och reproduktion av socialt gemensamt kapital i privat ägande.

Detta stadium kallas kommunism av marxister och nås således efter socialismens absolut högsta stadium.